Alla barn har rätt till ett fullvärdigt liv!

Tanken var att stärka rätten till assistans för barn

I januari 2020 gavs en särskild utredare i uppdrag att se över några frågor i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (även kallad LSS). En grundtanke med utredningen var att stärka rätten till personlig assistans för barn, och då barn i genomsnitt beviljas färre assistanstimmar än vuxna var en del av utredarens uppdrag att se över föräldraansvaret och hur det tillämpas i bedömningarna.

Varför behövdes ändringen?

Enligt den tidigare lydelsen i LSS skulle det vid bedömningen av ett barns behov av personlig assistans bortses från det hjälpbehov som en vårdnadshavare ”normalt” har för ett barn i samma ålder. Det fanns ingen vägledning kring vad som ingick i det normala föräldraansvaret och de domar som fanns på området var allt annat än enhetliga. Det lämnades upp till den enskilda handläggaren att bedöma vad som rymdes inom föräldraansvaret för ett barn i en viss ålder. Konsekvenserna av detta blev att handläggaren fick stort tolkningsutrymme och bedömningarna präglades därför av godtycke där förutsägbarhet, enhetlighet och transparens lös med sin frånvaro.

Lagändringen skulle öka rättssäkerheten och förutsebarheten

Lagändringen var därför väldigt önskvärd och syftet var att öka rättssäkerheten och förutsebarheten vid bedömningen av barns rätt till personlig assistans. För att bedömningen av föräldraansvaret skulle bli mer konsekventa och likvärdiga infördes ett schablonavdrag som skulle vara densamma för barn i samma ålder. Tanken var att schablonavdraget skulle dras av från barnets totala assistansgrundande hjälpbehov, det vill säga de grundläggande och övriga behov som kan ge rätt till personlig assistans. Den enda skillnaden från tidigare bestämmelse är att föräldraavdraget innan bestämdes efter en individuell prövning i varje enskilt fall medan det nu istället ska göras samma tidsavdrag för barn i samma ålder.

Hur har lagen tillämpats hittills?

Trots förhoppningarna om att lagändringen skulle leda till mer konsekventa bedömningar kring föräldraansvaret har vi sett en trend som snarare visar det motsatta. Vi ser att de bedömningar som gjorts efter lagändringen innebär att dubbla avdrag görs för föräldraansvaret. Utöver att handläggarna gör snävare bedömningar kring vad som är ett grundläggande behov drar de även av sådana hjälpbehov som de bedömer är åldersadekvata redan innan beräkningen av de grundläggande behoven, och därefter görs även schablonavdraget. Det korrekta hade varit att först bedöma det totala hjälpbehovet och därefter dra av föräldraavdraget. Denna hantering av föräldraansvaret innebär att utfallet blir sämre än innan lagändringen och på grund av detta har barn i behov av personlig assistans hamnat i ett klart sämre läge. Vi ser att detta slår speciellt hårt mot barn i åldrarna 6-12 år då ett betydande föräldraavdrag dras av från ett redan lågt bedömt hjälpbehov.

Detta visas tydligt i följande exempel. En pojke på 2,5 år ansökte under hösten 2022 om assistansersättning hos Försäkringskassan från och med 1 oktober 2022. I förslaget till beslut från Försäkringskassan har de bedömt rätten till assistansersättning för både perioden innan och efter lagändringen. För perioden innan lagändringen beviljades 83 timmar och 47 minuter per vecka och för perioden efter lagändringen beviljades 77 timmar och 51 minuter per vecka. Detta visar att det görs snävare bedömningar kring de grundläggande behoven, vilket slår hårt för barn där det också dras av föräldraavdrag.

En förändring behövs nu!

Det framgår i barnkonventionen att barn med funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, stärker tilltron till den egna förmågan och möjliggör ett aktivt deltagande i samhället. För att säkerställa detta ska barn med funktionsnedsättningar tillerkännas särskild omvårdnad, exempelvis genom personlig assistans. De särskilda insatserna i LSS har alltså ett väldigt viktigt syfte som tyvärr undermineras av hur bedömningarna görs i de enskilda ärendena. Det är tydligt att lagändringen inte fått den önskade effekten, vilket demonstreras av att det enligt Försäkringskassans statistik var 43 färre personer som hade beviljad assistansersättning i augusti 2023 än under 2022.

Om lagstiftaren menade allvar med att stärka rätten till personlig assistans för barn behövs en förändring nu!