En dag i Förvaltningsrätten

Jag heter Elias Wiestål Westerlund och är 19 år. Jag är assistansanvändare i JAG.  

Mitt blogginlägg är skrivet på lättläst svenska. 

Idag var jag i Förvaltningsrätten. Det gällde min rätt till assistansersättning.  

Förvaltningsrätten är en domstol. De prövar om myndigheters beslut är rätt eller fel. 

Jag tycker att mitt beslut från Försäkringskassans är fel. Därför fick jag komma till Förvaltningsrätten på förhandling. En förhandling är ett möte där jag får berätta vad jag tycker och vad som är viktigt för mig. Sen får Försäkringskassan berätta vad de tycker. De som lyssnar är nämndemän, ordförande och protokollförare. Sen får de fatta ett beslut. Det kallas för dom.  

Så här var min dag i domstolen

Jag fick vara ledig från skolan och gå upp tidigt. Taxin hämtade mig och min mamma klockan 07.30. Jag ville vara stark och modig för det var första gången i domstol.  

När vi kom dit var det som en flygplats. Jag fick ta av min jacka och gå igenom en säkerhetskontroll. Det pep inte och jag fick komma in. Det fick min mamma också.  

Vi tittade på en skärm där det stod vart vi skulle vara. Sal 8 stod det.  

Vi var i god tid och det fanns en kaffemaskin. Jag tog varm choklad. Sen väntade vi en stund.  

Klockan 9 ropade de upp i högtalarna att vi skulle gå till sal 8. Jag tog med min choklad och gick dit. Jag fick sitta bredvid mamma framför fem personer. Kvinnor och män. De såg vänliga ut. Via en skärm på väggen deltog en kvinna från Försäkringskassan. Jag vinkade till henne.  

Sen fick vi börja prata. Ingen annan fick lyssna. Det kallas ”stängda dörrar”.  

Jag ville berätta varför jag tycker Försäkringskassans beslut är fel. Jag fick berätta om mitt liv, mina intressen och vad som är viktigt för mig. Jag fick visa några bilder. Jag visade att jag är en aktiv person som vill göra många saker. Jag går på judo, gym och simmar. Jag har en stor familj och många vänner. Jag visade att jag är med i JAG. Att jag behöver stöd mer än 15 minuter om dagen för att kunna prata med andra.  

Alla lyssnade på mig. Jag tecknade vissa ord när mamma pratade. Det kändes bra. Jag var stolt över bilderna jag visade. 

Sen pratade tanten från Försäkringskassan. Det var svåra ord. Jag förstod inte allt. Men mamma hade koll. Jag tycker att hon sa bra saker. Hon vet vad jag vill och behöver. Hon fick vara mitt ombud. 

Efter nästan två timmar var vi klara. Äntligen! Jag var stolt för jag var modig och stark. Jag såg att min mamma också var glad och stolt. Hon sa att jag var bäst. Vi gjorde high five. 

Sen åkte vi tunnelbana och gick på restaurang. Jag ville ha kött och det fick jag! Det var jättegott.  

Vill ni veta hur det gick? Det vet jag inte än. Jag måste vänta tills domstolen har bestämt sig. Då kommer en dom. Jag hoppas att domstolen lyssnade på mig.  

Jag är nöjd över dagen. Jag har fått göra min röst hörd och visat hur jag vill leva mitt liv. Vad som är viktigt för mig och vad jag behöver.