Alla som har en koppling till personlig assistans är väl medvetna om utmaningarna med att rekrytera just nu. Varför är det så? Själva yrket i sig har inte förändrats. Nej, snarare handlar det om att villkoren för personlig assistans har urholkats. Vilket i sin tur beror på assistansersättningens storlek.
Det senaste decenniet har Sveriges politiker låtit assistansersättningen halka efter både löneökningar och inflation. Ja, andra kostnader också. Assistansersättningen ska ju räcka till mer än lön. Den ska täcka hela administrationen av assistansen, handledning, utbildning, försäkringar, skatter osv.
Jag har kanske varit naiv. Tänkt vad skönt att vi i alla fall har vårt gäng assistenter som trivs, är engagerade, kunniga och som framför allt min syster tycker så mycket om. Jag har nog trott att det skulle rulla på.
Min syster kan inte leva utan personliga assistenter. Våra föräldrar är 80+. Jag jobbar inte som personlig assistent. Och där, rakt in i hjärtat, sitter kniven som samvetet med ett stadigt tag vrider om några extra varv. Det är ju inte mig det är synd om på något sätt här, men problematiken får ringar på vattnet.
Och nej, gruppbostad är inte ett alternativ för en person med intellektuell funktionsnedsättning som saknar verbalt tal och har autistiska drag. Det har min syster, och många andra, redan testat med livet som insats. Som tur var så fick vi assistansbeslut innan det var för sent. Så tack men nej tack, det gör vi inte om. För att kunna leva ett liv som andra. Med självbestämmande. Och delaktighet.
Ge oss en rättvis ersättning, för ett livsviktigt arbete, som leder till varaktiga anställningar och personlig assistans av god kvalitet. Höj ersättningen och ge assistansen rimliga villkor!
Riksföreningen JAG tillsammans med flera andra organisationer har gått samman för rimliga villkor inom personlig assistans. Läs mer om rimliga villkor här.
Blogginlägg av Åsa Emtelin, press/PR på JAG.