Jag älskar mitt hem!

Personlig assistans i 25 år

Jag som skriver här denna gång heter Simon Johansson och jag bor i Orminge, som ligger lite utanför Stockholm. Jag blir trettiofyra år i höst och har då haft personlig assistans i tjugofem år! Det är värt att fira, tycker jag! Att fira är för övrigt det bästa jag vet. Så jag ser fram emot en jubileumsfest som assistansanvändare och som alltid i november, en årlig födelsedagsfest.

Eftersom du läser just den här bloggen, har du nog en fot eller båda i min värld, i ”assistansvärlden”? Personlig assistans har kanske på något sätt betydelse för dig?  För mig betyder personlig assistans ALLT! Jag har, tack vare den fått tillgång till så oerhört mycket mer i livet än jag skulle haft annars! 

Jag har kunnat växa upp i min familj, fått utveckla mina egna intressen, delta i de sammanhang jag valt, vara spontan och flexibel på min fritid och – det bästa kommer här – jag kan leva ett självständigt liv i mitt alldeles egna hem. Och det har jag gjort nu i TIO år! Det är också verkligen värt att fira, och det ska jag också göra, fast det blir lite senare i år. Så, tänk dig, jag har tre stora firanden att se fram emot efter sommaren!

Plötsligt hände det!

För ganska exakt tio år sedan, på våren 2013, fick jag ett erbjudande om en så kallat särskilt anpassad lägenhet (en LSS insats). Jag hade, med morsans hjälp, ansökt om det när jag blev arton år. Fått avslag, med motiveringen att sådana lägenheter inte fanns. Nähäpp, jag sökte förstås igen, och föreslog då LSS handläggaren att det var dags att bilda en kö för oss som behövde en sådan bostad. Det var flera av mina kompisar som sökte, så det blev faktiskt en kö, och jag tror jag stod först.

Det tog några år. Men så plötsligt hände det! Ett fint fyravåningshus, som tidigare inhyst ett vårdhem för gamla personer,  skulle byggas om och vi som stod i kön blev alla erbjudna lägenheter där! Sex lägenheter blev så kallade ”Särskilt anpassade” enligt LSS. Det skulle även rymmas en Daglig verksamhet i huset, tack o lov inte den jag jobbar på.

Vi fick komma dit, på försommaren, och ta oss runt och titta i de flesta lägenheterna. Vi fick lämna synpunkter och önskemål om just vilken av lägenheterna som en önskade. Jag fick precis den lägenheten jag önskade! Och den fick just de ”särskilda” anpassningar jag behövde (men det blev lite galet en del, och fick göras om och göras rätt, ha ha!) Inflyttningen planerades till att bli den 1 oktober. 2013.

Min kompis sedan skoltiden fick också den lägenhet han ville ha, intill min, på första våningen. Ytterligare en vän fick en på plan fyra. Utanför min lägenhet är det en gigantisk hisshall. Under åren som gått har jag och min våningskompis ordnat oräkneliga fester där!

Månaderna innan flytten var spännande som tusan. Flytten var det enda jag tänkte på! Jag packade och packade, och mina assistenter packade upp igen – för saker behövde ju användas. Det blev en himla röra i mitt lilla kyffe i föräldrahemmet! 

Assistenterna hjälpte mig att bli lite mer organiserad (jag tror morsan hade ett finger med i det också). Jag gjorde listor, självklart med bilder, på vad jag skulle skaffa. En hel del av det man behöver i ett hem hade jag förstås, men fler möbler, mera husgeråd och så lite ögonfröjd och kanske något lyxigt var nödvändigt att hinna ordna med.

Jag studerade möbelkataloger, och klippte ut bilder på sånt som jag tyckte var fint. Klistrade upp dem på listan. Besökte IKEA, och flera andra möbelvaruhus, provsatt, provlåg, provdrog och provtryckte oräkneliga möbler och andra saker!  Sedan  kollade jag på  Blocket och andra ställen och lyckades köpa i princip alla  möbler på min önskelista (och lite annat) begagnade, till en betydligt mindre kostnad. Jag åkte med föräldrarnas VW buss länet runt och köpte köksbord, stolar, skinnsoffa, badrumsskåp, och två fina fåtöljer. Fick se orter jag inte visste fanns, ha ha! Jag fyllde föräldrarnas friggebod under sommaren, i väntan på att flyttlasset skulle gå! 

Jag minns att jag på en pizzeria såg en taklampa som jag gillade. Min assistent fotade den och lyckades lista ut var den fanns att köpa! En av de få sprillans nya grejer jag skaffade.

Mina assistenter var mycket engagerade i min flytt, det verkade vara lika roligt för dem som för mig. Det innebar ju något nytt för dem också, en ny utmaning i jobbet! Flera  arbetsuppgifter, och mer att hjälpa mig hålla reda på.

Jag och hela min tillvaro förändrades när jag flyttade

I och med flytten till en egen lägenhet förändrades jag, ja – hela min tillvaro faktiskt! Den sjunde oktober 2013. Rätt snart därefter insåg jag att jag hade fått ett stort ansvar! Det blev mycket att hålla reda på, mat och annat skulle handlas, måltider skulle lagas, det blev en herrans massa disk (älskade diskmaskinen från dag ett), för att inte tala om alla kläder som behövde tvättas, rätas ut, hängas, vikas ihop och ibland även lagas! Blommor skulle vattnas och golv skulle torkas. Ja, jösses vad mycket det innebär – att ta hand om ett hem, och sig själv, på bästa sätt. Jag hade ju övat lite på att ta hand om mig och mina saker i några år, sedan jag i 19 årspresent fått en egen del av föräldrahemmet, en minilya med pyttekök. Men nu var det plötsligt 72 kvadratmeter, massor av skåp, lådor, garderober samt enorma kyl och frysskåp att förfoga över! En balkong och ett vindsförråd också! Phuuuii!

Förr tittade morsan in och gick ett varv med dammsugaren då och då. Sopor blev slängda, golvbrunnen i badrummet rensades, kläder tvättades och lagades och en massa andra saker sköttes och skedde utan att varken jag eller mina assistenter hade en susning om det!

Om det var något som jag eller assistenterna undrade över, eller ville ha hjälp med så hade jag mina föräldrar en knackning bort, det var bara en skjutdörr mellan oss i mitt föräldrahem.

Nu var det en hel kilometer!

Jag törs påstå att jag har en hel del bra förmågor, och jag har odlat mina egna intressen från tidig ålder. Min personliga assistans har varit till stor hjälp med detta! Oumbärlig faktiskt. Men jag ska inte ”sticka under stol” med att mina förmågor faktiskt kan växla beroende på vem som assisterar mig! 🙄

Ibland kan jag städa som en tornado, svepa över mitt hem med mirakeldukar, dammvippa, Swiffer prylar och dessutom framgångsrikt tillämpa mängder av husmorsknep! Hemmet skiner, doftar och är fritt från minsta lilla kvalster! Allt är piskat, vädrat, fluffat och nogsamt rengjort. En brottsplatsundersökare skulle känna sig helt misslyckad, för inte ett fingeravtryck står att finna! Men… efter en annan städdag ligger det smulor, hår och oidentifierbara lämningar i lägenhetens hörn, trots att jag har städat. Hmmm, hur bra det än är med personlig assistans så blir det ibland lite mindre på ens alldeles egna sätt eftersom assistenterna är olika individer med olika förmågor och förutsättningar.  Men som tur är handlar ju inte allt i livet om just städning, det var bara ett exempel.

Mina pricksäkra inredningsval

Ganska omgående fick jag bra kläm på hur jag vill ha det i mitt hem och i min tillvaro, jag gillar att ha ordning. Min ordning. Det är oerhört irriterande när en ny assistent tar för lång tid på sig att lära sig det. Jag är tydligare nu, och kan uttrycka mig på flera sätt. Jag har blivit bättre på att kommunicera, så ofta kan jag förmedla hur jag vill ha det. Men om jag är trött eller hungrig kan jag få en härdsmälta av att något litet blir fel (= inte på mitt sätt). Ibland kan en ny assistent komma med förslag på att ändra min ordning, eller rent av, i all välmening göra något på sitt sätt. Men det brukar inte upprepas så många gånger, för har man drabbats av en av mina härdsmältor lär man sig att fråga och invänta svar från mig.

Jag älskar mitt hem! Ofta vill jag förändra lite i inredningen, särskilt vid stora högtider. Jag har många olika gardiner, dukar och kuddfodral. Älskar färger och blandar dem. Ibland får jag syn på något som jag absolut vill köpa. Och när jag kommer hem med det vet jag alltid precis var det ska vara. Att jag inte kan förklara för andra innebär ju inte att jag inte själv vet hur jag vill ha det! Jag ser ju direkt om det är något som passar mig och mitt hem! Många gånger har jag förvånat både familj och assistenter med mina pricksäkra val.

Tio år som bloggare! Följ mig gärna på min blogg

När jag fick erbjudandet för tio år sedan, att flytta från min familj till egen bostad, var det ingen tvekan! Varken från min, eller mina föräldrars sida. Jag var tjugotre, och flera av mina vänner hade redan flyttat hemifrån, eller stod inför att göra det.

Jag fick en fråga från Föreningen JAG – om jag ville blogga om min stundande flytt? Självklart ville jag det! I min första blogg beskrev jag alla turer med anpassning av bostaden, hur jag sökte hyrestillägg, vad som var viktigt att tänka på före flytt etc. Den bloggen hette Simons flyttblogg, och fanns på jag.se. Jag har faktiskt fått återkopplingen, från några vänner som tyckte att det var inspirerande att följa mitt bloggande, att det kom en del bra tips! 

Jag skrev i den under tre år, när sedan JAG föreningen bytte hemsida  så bytte jag till blogg.se i maj för sju år sedan. Jag kan alltså i år fira TIO år som bloggare också!

Nu är det glesare mellan inläggen, men jag försöker fortfarande dela med mig av mina upplevelser och tipsa i synnerhet andra som har stora funktionsnedsättningar men inte nödvändigtvis har personlig assistans.

Vill du följa mig finns jag här https://jagsimon.blogg.se/

Att jag kan bo i min egen lägenhet, och leva ett självständigt liv, beror helt och hållet på att jag har personlig assistans.

Utan personlig assistans stannar livet. För mig.

Tack för att du läst!
Simon Johansson

Vill du boka en individuell rådgivning om personlig assistans kan du göra det här.