Är självbestämmande en mänsklig rättighet?

Är det verkligen en mänsklig rättighet att bestämma över sig själv? Hur ser det skyddet ut? Vilket stöd kan man få om man, på grund av en funktionsnedsättning, behöver hjälp för att kunna använda sin självbestämmanderätt i praktiken? 

Principen om likhet inför lagen

Mänskliga rättigheter gäller alla människor. En av de mest grundläggande principerna är likhet inför lagen, vilket innebär att varje person ska: 

• erkännas som en person i lagens mening 

• ha samma skydd av lagen 

• inte utsättas för diskriminering 

Denna princip är en förutsättning för att andra mänskliga rättigheter ska kunna utövas, som till exempel självbestämmanderätt.  

Principen likhet inför lagen är fastslagen i flera internationella dokument, bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och i Funktionsrättskonventionen (CRPD). 

Historiskt har personer med funktionsnedsättning ofta nekats likhet inför lagen, och därför lyfter CRPD denna rättighet särskilt tydligt. 

I artikel 3 betonas varje människas värde, individuellt självbestämmande, frihet att göra egna val och personligt oberoende. I artikel 12 slås fast att personer med funktionsnedsättning har rätt att erkännas som personer i lagens mening i alla sammanhang och ha rättskapacitet på lika villkor som andra. Staterna är dessutom skyldiga att ge det stöd som behövs för att individen ska kunna utöva sin rättskapacitet. 

I Sverige är likhet inför lagen grundlagsskyddad. Regeringsformen kräver att domstolar, myndigheter och andra offentliga aktörer behandlar alla lika, agerar sakligt och är opartiska. I hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och LSS betonas dessutom respekten för den enskildes självbestämmande och integritet. 

Rättskapacitet och självbestämmande

Rättskapacitet betyder att du erkänns som person i lagens mening och kan ha rättigheter och skyldigheter. Den består av två delar: 

• att ha rättigheter och skyldigheter, till exempel att äga egendom 

• att själv kunna fatta beslut och agera, till exempel köpa eller sälja något, gifta sig och ta ansvar för juridiska konsekvenser för sina beslut 

Alla människor i Sverige har den första delen av rättskapaciteten från födseln. Den andra delen – att själv kunna fatta juridiska beslut – kan däremot begränsas, till exempel genom förvaltarskap. I många andra länder finns fortfarande omyndigförklaring, även om utvecklingen går mot att alla ska ha full rättskapacitet. 

Det är dessutom en sak att ha rättskapacitet och en annan att faktiskt kunna använda den. En person kan behöva stöd för att förstå information, överblicka konsekvenser eller uttrycka sin vilja. Att få detta stöd är en mänsklig rättighet. 

Beslutsfattande med stöd

I sin allmänna kommentar nr 1 till artikel 12 i Funktionsrättskonventionen tydliggör FN-kommittén att staterna måste erbjuda beslutsfattande med stöd. Stödet kan ges på olika sätt, men måste alltid utgå från personens rättigheter, vilja och önskemål. Det får aldrig innebära att någon annan bestämmer i personens ställe. 

Om det, trots seriösa försök, inte går att ta reda på vad personen vill ska man använda den bästa möjliga tolkningen av personens vilja och önskemål. Det är något helt annat än att andra avgör vad som vore ”individens bästa”. Fokus ska alltid vara personens perspektiv. 

Ställföreträdarskap i Sverige

I Sverige regleras ställföreträdarskap i föräldrabalken. En vuxen som behöver hjälp med att bevaka sin rätt, sköta sin ekonomi eller fatta beslut i personliga frågor kan få en god man eller en förvaltare. 

Ett godmanskap innebär stöd i beslutsfattande, där personen själv behåller beslutsrätten. Ett förvaltarskap innebär att någon annan får besluta i vissa frågor, vilket begränsar självbestämmandet. 

FN:s kritik mot Sverige

I sin senaste granskning (2024) rekommenderar FN att Sverige avskaffar alla former av ställföreträdande beslutsfattande, inklusive förvaltarskap, och istället inför system där stödjande beslutsfattande är norm. Trots detta finns inga svenska lagförslag om att ta bort förvaltarskapet. 

Förväntade ändringar i svensk lagstiftning

Det pågår däremot arbete med modernisering av reglerna om ställföreträdarskap. Förändringarna ska stärka individens ställning genom ökad insyn i ställföreträdarens arbete, tydligare krav på att ta hänsyn till personens vilja och välbefinnande, bättre beskrivning av uppdraget och obligatorisk utbildning för gode män och förvaltare. Förhoppningen är att detta leder till bättre kvalitet och rättssäkerhet i stödet. 

Risker för rättighetsförlust

Det bästa beslutsstödet är en ställföreträdare som har personens förtroende, känner personen väl och kan tolka hens kommunikation och önskemål. Eller en person som försöker skapa en sådan relation. När personer inte får en sådan ställföreträdare ökar riskerna för att självbestämmandet urholkas.  

Det är problematiskt att många överförmyndare generellt betraktar anhöriga och personliga assistenter som olämpliga som ställföreträdare, trots att detta saknar stöd i lag och praxis. 

Risker uppstår också när myndigheter eller vården inte respekterar ställföreträdarens tolkning eller när individen inte får uttrycka sin vilja, även med stöd. Det kan leda till att personer med intellektuell funktionsnedsättning nekas inflytande i frågor om sin vård, stängs ute från digitala tjänster, välfärdsteknik och inte får delta i brukarundersökningar. 

Detta är exempel på IQ-diskriminering – att självbestämmanderätten kränks för att personen har en intellektuell funktionsnedsättning. Trots tydliga rättigheter finns fortfarande mycket kvar att göra för att självbestämmandet ska gälla alla i praktiken.