Inger Claesson Wästberg, sakkunnig på Socialdepartementet 1991–1994 där hon var med och utarbetade LSS – och såg till att personkrets 1 och 2 och barnen omfattades av rätten till personlig assistans – och Sveriges första Handikappombudsman, gästtalade på Brukarkooperativet JAGs årsmöte. Hon tog bland annat upp den tidens mansdominerade synsätt, hur det var långt ifrån självklart att barnen skulle få assistans och kvinnornas obetalda dygnet runt-arbete var det ingen som såg.
När en kollega på Socialdepartementet sa till Inger att föräldrar ”får all hjälp hela tiden. De försörjer sig på att arbeta hos sitt barn med funktionsnedsättning” svarade hon: ”Både du och jag försörjer oss på att arbeta med personer med funktionsnedsättning”.
Hon påminner om hur viktigt det är att slå vakt om sina rättigheter och att vi måste se upp.
– Jag ser tendenser till att man bygger små institutioner igen. Det var absolut inte tanken. Mänsklig omvårdnad måste få kosta. Det går inte att rationalisera bort. Hade vi råd i början av 1990-talet att prioritera de här frågorna när det var kris, har vi råd nu också. Institutioner är alltid det i särklass dyraste, det kan vi utgå från.
Den svenska självbilden är att vi är bäst i världen på funktionsrätt.
– LSS är en stark reform men inom många andra områden ligger vi långt bakom, framförallt på tillgänglighetsområdet. Det blir en chock för många när man får en mer realistisk bild av hur det är ställt, säger Inger. Kommunerna har ett ansvar att erbjuda goda levnadsvillkor. Men istället erbjuder de minsta möjliga och säger ”vi ses i domstolen”.
Sverige får kritik för att vi inte efterlever FN-konventionens artikel 19 och inte har någon plan för avveckling av de återstående institutionerna (gruppbostäderna).
– Även om de är små ska vi inte ha institutioner. För det här krävs ledarskap, vi saknar en Karl Grunewald idag.