Aktuellt

Aktuellt inom LSS och personlig assistans. Här hittar du information om pågående utredningar och viktiga frågor.

Stoppa IQ-diskrimineringen

Vi är alla medborgare, och vi har alla samma människovärde, oavsett färdigheter och funktionsförmåga. Ändå behandlas vi med nedsatt intellektuell förmåga och stora kommunikationssvårigheter uppenbart sämre än andra i många sammanhang.

Vi anses inte ha samma behov av självbestämmande som andra. Den som inte tydligt kan uttrycka sin vilja till vem som helst anses inte ha någon. Den som behöver stöd av en god man som en känner väl och kan kommunicera med blir därför ofta sedd som ett objekt för andras omsorger. Ens individualitet, behov och vilja avfärdas av samhället som anhörigas önsketänkade eller projicerade egna behov. Vi hänvisas ofta till standardlösningar när andra kan utforma sitt liv mer individuellt.

Vårt behov av personlig assistans ifrågasätts öppet av vissa beslutsfattare. Bara för att vi inte själva kan arbetsleda våra assistenter anses vi inte ha behov av ett individuellt utformat stöd. I själva verket är vårt behov av en nära och långvarig relation till den som assisterar större än för många andra. Och vi har svårare än många andra att anpassa oss till andras behov och livsstil, t ex i kollektiva boendeformer. För oss är personlig assistans nyckeln till självbestämmande. Det får aldrig bli tvärtom – att självbestämmande är nyckeln till personlig assistans.

Vi får inte samma möjligheter som andra att utveckla våra förmågor. Vi hänvisas som barn till undervisning i särskolans träningsklasser, en organisation med rötter i avskiljandet av de ”obildbara”. Där får vi i bästa fall kollektiva upplevelser där ambitionen är att vi ska delta. Vi förvägras oftast både undervisning på vår individuella nivå och gemenskap med jämnåriga utan funktionsnedsättningar. Vi går ofta ut skolan utan att ens ha fått chansen att försöka lära oss att läsa, räkna eller få grundläggande kunskaper om samhället.

Som vuxna förväntas vi inte kunna bidra med något alls. Våra stora funktionsnedsättningar skymmer de förmågor vi faktiskt har. Vi behöver ett livslångt tryggt försörjningsstöd, men tack vare personlig assistans skulle vi också kunna bidra på vanliga arbetsplatser, känna oss värdefulla och skapa vuxna relationer med arbetskamrater, som alla andra. Istället hänvisas vi ofta till att vistas på stängda dagliga verksamheter. Personer med lindrigare funktionsnedsättning och/eller bättre kommunikativ förmåga inkluderas allt mer på andra arbetsplatser. Vi blir sist kvar på daginstitutionerna.

Vi har inte samma tillgång som andra till tekniska hjälpmedel, trots att vi skulle ha enormt stor nytta av modern teknik. Ofta måste en visa att en förstår och kan använda ett hjälpmedel innan det förskrivs. Vi som behöver mer tid att lära oss att använda ett mer avancerat hjälpmedel får därför aldrig chansen.

Vi utestängs dessutom från många olika tillfällen att uppleva gemenskap med andra i samhället. Många av oss har fått erfara att deltagande i ett spännande sommarläger, föreningar eller fritidsaktiviteter villkoras med att ”man ska kunna ta instruktioner” eller ”man måste kunna förstå och delta själv”.

Dessa exempel utgör tydlig IQ-diskriminering. Och det finns många fler. Föreningen JAGs medlemmar accepterar inte att bli utsorterade och behandlade som mindre värda än andra. Vi kräver att bli behandlade som fullvärdiga medborgare i alla avseenden och i alla situationer och att våra mänskliga rättigheter respekteras. Vi vill stoppa IQ-diskrimineringen!

Läs mer om IQ-diskriminering

Ge barn med funktionsnedsättningar rätt att växa upp i en familj

Den allra viktigaste faktorn för ett barns välmående är sannolikt att få växa upp i en familj. Den villkorslösa kärleken, tryggheten, tillhörigheten och det nära samspelet med en eller ett par vuxna och kanske andra barn är helt avgörande. Vi vet att barn som växer upp på barnhem får djupa känslomässiga sår, och såväl FNs barnkonvention som konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar slår fast att alla barn har rätt att växa upp i en familj.

Det kan finnas många skäl till att föräldrar ber om samhällets stöd för att kunna ta hand om sina barn. Att se till att barn får goda uppväxtvillkor, skyddas från att fara illa och tillförsäkras en nära känslomässig anknytning är en av de uppgifter som samhället oftast tar på största allvar. Kommunerna ska i ett akut läge släppa allt annat för att lösa barns behov. Men barn med funktionsnedsättningar behandlas inte alltid som andra barn.

En av de gamla rester från 80-talets omsorgslag som fördes över till LSS var möjligheten att låta ett barn bo mer eller mindre permanent på ett barnboende och alltså växa upp på institution. I undantagsfall, men dock. Barn med funktionsnedsättningar är alltså de enda barn i Sverige för vilka institutionsboende ses som en lösning. Det gäller inte för några andra barn, oavsett vilka problem de eller familjen har i vardagen. Det är i sig ren diskriminering.

Föreningen JAG oroas av signaler om att det i praktiken också innebär att samhället inte tar sin uppgift att åstadkomma goda uppväxtvillkor i familjen för just barn med omfattande funktionsnedsättningar på riktigt lika stort allvar. Staten och kommunerna slår bevisligen inte alltid knut på sig för att lösa behovet där barnet befinner sig. Inte till vilket pris som helst. Inte så länge det inte är en uttalad rättighet för alla barn att få växa upp i en familj. Och inte så länge det finns en helt lagenlig institutionslösning att hänvisa till.

Både barnkonventionen och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar slår tydligt fast alla barns rätt att växa upp i en familj.  Övervakningskommittén för funktionshinderkonventionen är i en rapport som kom tidigare i höstas (länk) mycket tydlig med att om staterna hänvisar människor till boende på institutioner innebär det alltid ett brott mot konventionen. Det spelar ingen roll hur små och ”hem-lika” institutionerna är. Kommittén pekar uttryckligen på att just barn är särskilt sårbara och att för dem finns inga alternativ till att växa upp i en familj. Den klargör också att om barn skulle placeras på institutioner på grund av sina funktionsnedsättningar utgör det tydlig diskriminering.

Föreningen JAGs fullvärdiga medlemmar är personer med omfattande funktionsnedsättningar. Vi har därför barnets perspektiv, och ingen annans. För oss är det mycket tydligt att LSS idag medför att barn med funktionsnedsättningar har en svagare rätt att växa upp i en familj än andra barn. Vi kräver därför en förändring av LSS som tar bort institutionsinsatser för barn och återupprättar barns rätt till personlig assistans. Barnets rätt till stöd måste stärkas så att barn med funktionsnedsättningar får samma rättigheter som andra barn att växa upp i en familj.

Just nu pågår en utredning av LSS och personlig assistans. I direktivet till utredningen har regeringen sagt att kvaliteten på övriga insatser i LSS ska stärkas och att det ska finansieras genom besparingar på personlig assistans.

Föreningen JAG följer utredningen noga och har lämnat flera förslag till förra utredaren, riksdagsledamoten Desirée Pethrus (KD).

1 augusti 2017 slutade Desirée Pethrus som LSS-utredare. I stället tillträdde Gunilla Malmborg, socionom och tidigare särskild utredare i Hjälpmedelsutredningen.

Utredningen ska vara klar senast den 1 oktober 2018.

Om utredningen på regeringens webbplats.

Föreningen JAG uttalanden och kommentarer.

Anhörigas roll

LSS-utredaren har sagt att hon vill att färre anhöriga ska vara personliga assistenter. 

Hon vill att frågan om anhöriga som personliga assistenter ska problematiseras,

ibland annat anser hon att den som själv kan uttrycka att hen önskar en anhörig som personlig assistent ska få ha det, medan den som på grund av intellektuell funktionsnedsättning inte kan säga det på ett sätt som är tydligt för en utomstående inte ska ha det.

Föreningen JAG anser att anhöriga inte kan diskvalificeras från att jobba som personlig assistent. Någon besparing skulle det inte heller bli tal om anhörigas insatser skulle ersättas med andra assistenter.

Besparingar på assistansersättningen 

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har fått regeringens uppdrag att kartlägga och analysera marknaden för anordnare med tillstånd att bedriva personlig assistans. Analysen fokuserar på företagens lönsamhet, marknadens aktörer, marknads- och konkurrensförhållanden samt effekter av assistansersättningssystemets konstruktion.

ISF konstaterar att det finns behov av att

– säkerställa att inte vissa brukare utestängs från valmöjligheter på assistansmarknaden på grund av att deras hjälpbehov ger upphov till höga kostnader för anordnarna

– säkerställa förutsättningar för rimliga lönenivåer så att personliga assistenter kan rekryteras och att de vill vara kvar i yrket.

De ser även att det finns behov att

– överväga att anpassa ersättningen mer till de faktiska kostnaderna

– ta hänsyn till de förutsättningar för rationalisering som anordnarna verkligen har

– pröva möjligheterna att minska risken för likviditetsproblem som kan uppstå på grund av att redovisning av utförd assistans och utbetalning av ersättningen kan ta lång tid.

Läs mer om rapporten

Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) har skrivit en rapport om egenvård och personlig assistans. JAG är kritisk mot hur rapporten framställer personlig assistans med egenvård som otydligt, svårt och riskfyllt.

Föreningen JAGs remissvar.