Allvarliga risker med föreslagna sanktioner för att bekämpa bidragsbrott
Riksföreningen JAG har lämnat remissyttrande över betänkandet Stärkt arbete med att bekämpa bidragsbrott; Administrativt sanktionssystem och effektivare hantering av misstänkta brott.
Föreningens synpunkter på utredningens förslag gäller den del som gäller sanktionsavgifter.
– Samtidigt som vi naturligtvis instämmer i att det är viktigt att förebygga bedrägerier inom välfärden är vi angelägna om att lyfta de allvarliga risker vi ser med de föreslagna sanktionerna ur rättssäkerhetssynpunkt, säger JAGs juridiska samordnare Anna Strimbold.
Flera tunga remissinstanser, bland andra Inspektionen för socialförsäkringen och Diskrimineringsombudsmannen, har avstyrkt sanktionsavgifterna av samma skäl.
Föreningen menar att sanktionsavgift kan vara motiverat när någon har lämnat felaktiga uppgifter eller underlåtit att anmäla ändrade förhållanden i avsikt att orättmätigt tillskansa sig ersättning. Det vore däremot stötande utifrån grundläggande rättsprinciper att bestraffa en person som har försökt göra rätt, men missförstått information eller av olika skäl inte haft förutsättningar att lämna korrekta uppgifter. Det skulle också vara orimligt att påföra sanktion i en situation där personen så snart hen insåg att ersättning har utgått felaktigt har hört av sig till myndigheten för att se till att det rättas till, alltså bestraffa personer som visar att de vill göra rätt för sig. Det skulle då också finnas risk att personer istället låter bli att uppmärksamma myndigheter på felaktiga utbetalningar, i hopp om att de inte ska upptäckas. Det vore inte önskvärt.
Regelverket kring många förmåner är komplext och kan vara svårt att sätta sig in i. Det är många gånger oklart uttryckt vad anmälningsskyldigheten omfattar, både vilka uppgifter som ska lämnas och i vilka lägen en är skyldig att anmäla ändrade förhållanden. Detta illustreras tydligt av Försäkringskassans sätt att använda reglerna om återkrav inom assistansersättningen de senaste åren, i sin intensifierade kamp mot bedrägerier. Tillämpningen har kommit att präglas av stor rättsosäkerhet. Bland annat ställer kassan i efterhand upp krav – som omöjligt hade kunnat förutses – på vad de försäkrade borde ha upplyst om. Både fysiska och juridiska personer som inte har gjort något fel drabbas av återkrav och tvingas till långdragna och kostsamma rättsprocesser med oviss utgång. Enskilda kan, utan ha haft ont uppsåt eller till och med utan att det ens funnits någon felaktighet i utbetalningen, tvingas skuldsätta sig för resten av livet. Myndighetens agerande är oerhört problematiskt.
Anna Strimbold framhåller att en kan råka lämna felaktiga eller ofullständiga uppgifter, eller missa att anmäla ändringar, trots att en har försökt informera sig och göra rätt.
– Det gäller för alla, men risken att råka göra fel är förstås än högre för personer med till exempel lägre utbildning, bristande kunskaper i svenska språket eller högre ålder. Risken kvarstår även om myndigheterna har som ambition att förenkla blanketter och förtydliga information för att göra det lättare att göra rätt. Den föreslagna sanktionsavgiftens storlek vore dessutom mycket kännbar. Möjligheten att sätta ned avgiftsbeloppet under vissa förhållanden är utifrån våra erfarenheter alldeles otillräcklig för att undvika oskäliga konsekvenser för den enskilde, säger Anna Strimbold.
Riksföreningen JAG menar alltså att långt ifrån alla felaktiga utbetalningar i välfärden ska åtgärdas som bedrägerier.
– Vi ser en överhängande risk för att sanktionsavgifter i enlighet med utredningens förslag skulle ge oskäliga resultat genom att träffa många fler än de som haft för avsikt att begått bidragsbrott. Det kan inte accepteras i ett rättssamhälle, och vår förhoppning är att förslaget inte blir verklighet, säger Anna Strimbold.