Välfärd får kosta!

1994 rasade en brinnande bank-, finans- och fastighetskris i Sverige och världen. Samma år infördes personlig assistans och det var banbrytande. Från att helt sakna rättigheter och möjligheter fick personer med funktionsnedsättningar rätten till ett faktiskt liv. Politikerna tyckte att mänskliga rättigheter för alla, oavsett funktionsförmåga, var så viktigt att man var villig att satsa trots världsläget. Välfärd får kosta 1994. 

Idag, 30 år senare, är världen återigen i en ekonomiskt, minst sagt, knepig situation. Men istället för att fortsätta värna allas rättigheter har vi under det senaste decenniet sett nedskärningar i rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Att personlig assistans kostar mer idag än 1994 används återkommande som ett argument för att nedskärningar i socialförsäkringen bör ske. Det ska ”hanteras”, ”snävas åt”, ”dras in” och ”skärpas till”.

För det första: Allt är dyrare idag än 1994. För det andra: Om en rättighetslag kostar pengar måste den få kosta så mycket som krävs för att alla som faller under den ska få tillgång till de rättigheterna. Det handlar inte om lyx eller ett liv med extra allt, det handlar om att alla människor ska ha rätt att inte bara överleva utan också leva. Att personlig assistans kostar innebär att fler människor får sina rättigheter tillgodosedda enligt lagen. Hur kan det vara något som måste stävjas?

Fram till nu har timbeloppet för personlig assistans räknats upp med småpengar i jämförelse med de faktiska kostnaderna och löneökningarna, och har halkat efter så pass att en höjning på minst 10% krävs för att läka det glapp som finns. Att schablonen nu räknas upp med 3% för 2025 och ska få en kommande årlig indexökning är ett bra första steg, men det hade behövt komma tidigare och mer kraftfullt.

När Elisabeth Svantesson går budgetpromenaden genom Stockholm och, även om schablonen nu räknas upp mer än förut och garanterat fortsatt kommer räknas upp, hade vi behövt att hon, på sitt USB, hade en modigare budget än den som kommer presenteras. För mänskliga rättigheter förtjänar en budget som åter gör det tydligt att de är för alla oavsett finanspolitiskt läge. Kunde vi 1994 så kan vi banne mig nu också!