När jag var liten
Doktorn sa att jag aldrig skulle bli vuxen
När jag var liten fanns inte personlig assistans. Jag behövde mycket hjälp hela tiden. Mina föräldrar orkade inte med allt, trots att dom älskade mig. Därför var jag tvungen att bo på vårdhem under några år. Det var det värsta jag varit med om. Jag ville inte äta, slutade skratta och gråta, och satt och tittade i taket och låtsade att jag inte var där. Personalen fick ingen kontakt med mig, trots att dom var snälla och försökte.
Jag satt krokig i min stol och blev mycket sned i ryggen och min höft gick ur led. Ofta hade jag lunginflammation. Doktorn sa till mamma och pappa att jag var så svårt skadad att jag aldrig skulle bli vuxen och att dom aldrig skulle orka ta hand om mig hemma.
Nu är jag 59 år och har ett bra liv
När jag var sju år, 1972, bestämde min mamma sig för att sluta arbeta ett tag och tog hem mig i alla fall. Hon begärde hjälp av kommunen och 1973 fick jag personlig assistans 40 timmar i veckan av Ekerö kommun. Tack vare det kunde jag få bra hjälp och vågade börja visa mina känslor igen.
När jag var 25 år fick jag en plats i en fin gruppbostad. Jag upplevde att det var ett litet fint vårdhem. Precis som när jag var liten orkade jag inte med den typen av liv. Jag blev ofta sjuk och kunde inte trivas med livet där. Efter ett år flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Sen fick jag personlig assistans hela dygnet och en egen lägenhet.
Nu är jag 59 år och har överlevt doktorerna som sa att jag aldrig skulle bli vuxen. Jag har ett bra liv och är mycket sällan sjuk, tack vare en bra personlig assistans hela tiden och kontakten med min mamma. Jag önskar att inga barn ska behöva bo på vårdhem utan att få bo i sin familj.
Blogginlägg av Magnus Andén, Ordförande i Riksföreningen JAG, med hjälp av sin företrädare Gerd Andén