Försäkringskassan exponerar assistansanvändare för osäker praxis trots lagändring
För ett par år sedan skrev föräldern Kalle Larsson en uppmärksammad debattartikel i Expressen. Han frågade sig vad som är ”syftet med en myndighet som inte läser lag, inte kan förvaltningslagen eller regeringsformen? Som inte följer eller tolkar domar från domstolar som driver upp kostnadsutvecklingen, men som är snabba att tillämpa praxis som sänker kostnaderna.”
Ett liknande tema framkom nyligen i SVT:s Uppdrag gransknings (UG) program om Försäkringskassans handläggning av sjukpenningen. Programmet fokuserade framför allt på det politiska ansvaret. Gott så. Regeringen har ett övergripande ansvar för våra myndigheter. I synnerhet påverkar politiken myndighetens verksamhet genom de olika regleringsbrev som upprättas varje år. Det vilar ett stort ansvar på den nuvarande regeringen för de försämringar som skett för assistansberättigade under de senaste två mandatperioderna. Jag vill trots det lyfta fram Försäkringskassans eget ansvar.
Försäkringskassan ansvarar själva för HUR de svarar på regeringens styrsignaler. Vi är många som kan bekräfta bilden som alltifrån UG till Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) nyligen rapporterat om. Såväl handläggning som bedömningar har med tiden blivit allt tuffare.
ISF granskade nyligen hur Försäkringskassan tillämpade sin utredningsskyldighet vid handläggning av sjukpenning och aktivitetsersättning. Granskningen visade att Försäkringskassan misslyckats med sitt uppdrag i nästan hälften av de granskade ärendena. I 37 {6924fdced0ee9148fe89ae94b502f777828cf6065801fb39462cbc020ac9c74a} av fallen fanns det ett tydligt förbättringsbehov, medan ISF dömde ut Försäkringskassans regelefterlevnad i 11 {6924fdced0ee9148fe89ae94b502f777828cf6065801fb39462cbc020ac9c74a} av ärendena. Det är anmärkningsvärt. Ännu mer anmärkningsvärt är att Försäkringskassan i SR:s Studio Ett uppger att handläggning alltid är en ”avvägning mellan att göra saker tämligen fort eller att utreda tillräckligt omfattande”. Att väga det ena mot det andra är ett uppseendeväckande avsteg från Förvaltningslagen. Enligt nionde paragrafen ska ett ärende handläggas ”så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts”.
Förutom att underlåta sig att utreda ett ärende tillräckligt har Försäkringskassan på sistone med stor iver också omprövat beslut om assistansersättning. Sedan lagändringen den 1 april 2018 har Försäkringskassan inte längre möjlighet att ompröva ett beslut om assistansersättning. Rätten till assistansersättning får endast omprövas i den utsträckning som denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade (51 kap. 12 § socialförsäkringsbalken).
Tanken bakom det tillfälliga stoppet var att skydda assistansanvändare mot den osäkerhet som skapats genom en ofta motstridig rättspraxis. Det har funnits en stor ovisshet om hur rekvisitet om sk. väsentligt ändrade förhållanden ska tolkas. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) meddelade tidigare i år att lagens krav på att förändringarna ska vara ”hänförliga till den försäkrade” ska förstås i vid bemärkelse (mål nr 1791-20). Det innebär att också ändringar i assistansanvändares livssituation ska betraktas som just hänförliga till den försäkrade. I realiteten har Försäkringskassan redan under ett antal år gjort en sådan tolkning.
Det är för oss ingen överraskning att Försäkringskassan omfamnar möjligheten med en ivrig kreativitet. Ett vanligt exempel är övergång från skola till daglig verksamhet. Många av JAGs assistansanvändare bedöms ha ”särskilda skäl” för att använda personlig assistans också i verksamhet. Trots det anser Försäkringskassan som regel att övergången i sig utgör skäl nog att legitimera en omprövning. I strid mot HFD:s dom om att endast pröva behovet som omfattas av ett väsentligt ändrat förhållande prövar Försäkringskassan ofta hela assistansbehovet. För personer med ”särskilda skäl” ska ett byte från skola till daglig verksamhet sakna betydelse. ”Särskilda skäl” är helt knutna till assistansanvändarens behov, inte till den verksamhet hen deltar i. En av JAGs assistansanvändare som tidigare haft ett beslut om ”särskilda skäl” i skola fick nyligen sitt beslut neddraget när hen började i daglig verksamhet. Med motiveringen att det saknades ett beslut om ”särskilda skäl” för daglig verksamhet drog Försäkringskassan in assistansen helt under tid i daglig verksamhet. Samtidigt fattade kassan ett annat beslut med bedömningen att personen har ”särskilda skäl” även i daglig verksamhet. Eftersom Försäkringskassan fortfarande vägrar gå med på att besluten är motstridiga kommer frågan nu att behöva avgöras i domstol.
Ett annat exempel på myndighetens iver att ompröva assistansbeslut drabbade nyligen en annan assistansanvändare i JAG. Hen fick tidigare i år sitt beslut om assistansersättning omprövat för andra gången på tre år. Första gången kom Försäkringskassan, efter omprövning, fram till att hens övergång från skola till daglig verksamhet visserligen var ett ”väsentligt ändrat förhållande”, men däremot inte kunde anses vara tillräckligt omfattande för att motivera en omprövning av hela assistansbeslutet. Två år senare beslutade Försäkringskassan om indragning av hela assistansersättningen. Enda skillnaden från tidigare utredning är att personen hade flyttat till en ny stad. Myndighetens agerande är minst sagt rättsosäkert. Ingen kan påstå att ett assistansbehov skiljer sig beroende på bostadsort. SVT:s Uppdrag Granskning visade trots det att Försäkringskassans bedömning av rätten till sjukpenning varierade stort beroende på var i landet man råkade bo. Kaustiks branschbarometer visade 2019 på samma skillnader för assistansersättningen. Exemplet ställer frågor om myndighetens likvärdighet. Samtidigt vill jag lyfta fram de akuta problem som också finns med Försäkringskassans förutsägbarhet.
Ett direkt resultat av lagens omprövningsstopp är att många assistansanvändare i JAG nu har ett beslut som inte återspeglar det egentliga behovet, då det har ökat. Det finns emellertid en utbredd rädsla för att ansöka om ett utökat antal timmar. Trots att lagen endast ger Försäkringskassan möjlighet att ompröva ett beslut om behovet har minskat på grund av väsentligt ändrade förhållanden, gör myndigheten som regel en fullständig prövning av samtliga behov vid en ansökan om ytterligare timmar. Resultatet blir inte sällan att Försäkringskassan anser att assistansanvändaren på grund av en förändrad praxis inte längre är berättigad till assistans i samma omfattning som tidigare. Därför prövas inte ens det utökade behov som assistansanvändaren sökt fler timmar för. Agerandet går rakt emot lagstiftarens skäl till det tillfälliga tvåårsomprövningsstoppet. Försäkringskassan har genom en häpnadsväckande påhittighet funnit sätt att trots allt exponera assistansanvändare för just den osäkra praxis som lagändringen var tänkt att skydda dem mot. I enstaka fall har sådana omprövningar fått den absurda följden att Försäkringskassan förberett indragningar av assistansersättningen som för stunden, med anledning av lagändringen inte är möjliga att verkställa. Ingen vet vad som kommer hända med dessa förberedda avslag om tvåårsomprövningarna återupptas. Det är nu av största vikt att komma tillrätta med den urspårade behovsbedömningen och rättsosäkerheten hos Försäkringskassan.
Kalle Larssons inledande fråga är av allt att döma minst lika relevant idag.
Inlägget Försäkringskassan exponerar assistansanvändare för osäker praxis trots lagändring dök först upp på JAG Personlig assistans.