Vad betyder förändringen av myndigheters språkbruk?
På en lunchrast häromdagen pratade vi om vad som händer när ett fenomen vi tidigare tagit avstånd från blir så vanligt förekommande att vi knappt rycker på axlarna. En sådan normförskjutning är svår att upptäcka när du står mitt i den. Det är först när du tittar bakåt som du kan skönja förändringen.
Jag tänker mycket på vad som står i de beslut, kommunikationer, utredningar som både kommuner och Försäkringskassan skriver. I ett verkligt exempel från en skrivelse från Försäkringskassan hade handläggaren föreslagit att den assistansberättigade skulle ”placeras mellan assistenten och väggen”. Detta för att förhindra att den assistansberättigade var för närgången med andra personer i rummet. Personen hade ansökt om dubbel assistans för bland annat bad och bastubad. Men möttes alltså med kalla handen om att behovet kunde lösas på annat sätt. Veckan därpå läste jag i ett beslut från Försäkringskassan att man bedömde att ”hen har ingen förmåga att kommunicera”. Därför ansågs personen inte ha rätt till assistansersättning för behovet kommunikation. Det hör kanske inte till vanligheten att läsa att ”hen kan placeras mellan väggen och assistenten”. Men tyvärr är det hämtat direkt från verkligheten och nya exempel finns att hämta nästan varje vecka. I det första exemplet bad Försäkringskassan om ursäkt efter att man påtalat skrivningen men skadad var redan skedd.
När började detta ske?
När började myndigheter långsamt att nästan avpersonifiera personer med funktionsnedsättningar? Att beskriva personer som objekt utan behov som ”kan placeras intill en vägg”? Avpersonifiering har genom historien varit ett effektivt maktmedel för att bryta ner och tillintetgöra olika grupper i samhället. Jag vill påstå att det är precis vad Försäkringskassan i de två exemplen ovan gjort. Men att handläggarna bakom besluten kanske inte ens reflekterat över sitt ordval och hur det kommer tolkas och tas emot av den enskilde. Att bli tillsagd att sitta intill en vägg eller är att få höra att man inte kan kommunicera är en kränkning som sitter kvar hos den enskilde långt efter att myndigheten fattat sitt beslut. Myndigheterna har ett enormt ansvar i de utredningar och beslut som de skriver att bemöta och beskriva personen som beslutet berör på ett värdigt och korrekt sätt.
Vi som arbetar med LSS har givetvis också ett ansvar att hela tiden ifrågasätta och säga ifrån och tillsammans måste vi arbeta för att säkerställa att alla människor bemöts på ett respektfullt sätt.
Här hittar du alla mina tidigare blogginlägg.
The post Vad betyder förändringen av myndigheters språkbruk? appeared first on JAG Personlig assistans.