Duka för delaktighet

Delaktighet kan beskrivas som att höra till, vara en del av ett sammanhang, göra sin röst hörd, bli lyssnad på och ha inflytande. Det hänger ihop med självbestämmande och självförverkligande – var och en ska kunna välja när och hur en vill vara delaktig. En motsats till delaktighet är utanförskap.

Delaktighet kan ses ur olika perspektiv. Det kan betyda att någon rent konkret gör något, deltar i en aktivitet eller bidrar till ett resultat. Men det kan också vara en mer abstrakt bild av förhållandet mellan individ och sammanhang. Kan vi mäta sådan delaktighet? Hur kan vi veta om någon är delaktig, hör till och inte är utestängd? Jag tänker att det är svårt att komma fram till svaret med ett utifrån-perspektiv. I grunden handlar det om personens egen känsla och upplevelse.

På så sätt är delaktighet inte ett resultat som kan levereras med garanti. Men vi kan sätta sikte på målet och skapa förutsättningar för delaktighet. De svenska handikappolitiska målen har länge varit full jämlikhet och delaktighet. Trots det möter människor med funktionsnedsättning fortfarande många hinder för delaktighet i vårt samhälle. Förutom fysisk och attitydmässig otillgänglighet finns diskriminerande regler och system. Ju fler av dessa hinder som tas bort desto mer stärks förutsättningarna och möjligheter öppnas.

Svensk grundlag, andra lagar, regler och internationella konventioner som Sverige har åtagit sig att följa slår fast ett antal mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter som gäller lika för alla. Många av fri- och rättigheterna ska ge förutsättningar för delaktighet på olika sätt.

Rätt till frihet och personlig säkerhet, yttrandefrihet, tankefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, rörelsefrihet, rätt att rösta i val, rätt till utbildning, rätt till respekt för privatliv och familjeliv, rätt att delta i kulturliv och rätt att ta del av konst och vetenskap är några exempel.

FNs funktionsrättskonvention, som Sverige har undertecknat, innehåller inte några nya, särskilda rättigheter. Den slår helt enkelt fast att människor med funktionsnedsättning – alla utan undantag – omfattas av samma grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter som andra. Det kan ju tyckas självklart, men i verkligheten vet vi att särbehandling och förtryck av människor med funktionsnedsättning accepteras över hela världen. Konventionen klargör vad som är diskriminering, och beskriver vad staterna måste göra för att faktiskt förverkliga fri- och rättigheter för sina medborgare med funktionsnedsättning.

Konventionen bygger på principer om respekt för varje människas inneboende värde, självbestämmande – där oberoende och frihet att göra egna val ingår, icke-diskriminering, fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället, respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden, lika möjligheter, tillgänglighet, jämställdhet mellan kvinnor och män och respekt för barns utveckling av förmågor och för barns rätt att bevara sin identitet.

Särskilt centrala för delaktighet är artikel 9 om tillgänglighet, artikel 12 om likhet inför lagen och rätt till legal ställföreträdare, artikel 18 om fri rörlighet, artikel 21 om yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tillgång till information, artikel 24 om inkluderande utbildning och inte minst artikel 19 om att leva självständigt och delta i samhället (inklusive valfrihet i hur en vill bo) och tillgång till personlig assistans och annan samhällsservice som behövs för det.

Jag tror på att konventioners och lagars kraftfulla ord gör sitt till för att över tid ändra fördomar och inrotade tankesätt. Men det händer inte tillräckligt fort. Det behövs påverkansarbete på många olika plan för att komma tillrätta med de stora hinder för delaktighet som personer med funktionsnedsättning – och i synnerhet personer med intellektuell funktionsnedsättning – möter. Då tänker jag särskilt på problem som den begränsade tillgången till personlig assistans, den segregerade skolan, institutionslika boenden, otillgängliga miljöer och exkluderande attityder. Det finns förstås många fler. Det gäller att hålla modet uppe, reagera på orättvisor och fortsätta kräva full delaktighet.