Man ska alltså klä på sig trots att man är dyblöt?

Är det här ett skämt eller? Utbrister jag andra dagen på jobbet.

Innan jag började jobba med assistansjuridik hade jag hört att både försäkringskassan och kommuner ibland kunde fatta dåliga beslut. Men det här var värre än vad jag hade föreställt mig.

Min nya kollega läser upp motiveringen i beslutet. Hon vill bolla tankar inför överklagandet. Kommunen i fråga anser att assistans inte kan beviljas för att torka sig med en handduk efter duschen. Att hålla sig ren är ett grundläggande behov som man kan få assistans för-men att torka sig avser att hålla sig torr, och inte ren! Argumenterar kommunen och därför beviljar de ingen assistans för det.

Man ska alltså klä på sig trots att man är dyblöt? Frågar jag irriterat.

Min kollega förklarar att det framgår av Försäkringskassan vägledning att torka sig efter duschen ingår som ett moment i att hålla sig ren. Men att just den här kommunen anser att deras kommunala självstyre gör att de inte är bunden av försäkringskassan bedömningar och därför gör de som de själva behagar. Och då väljer man att neka någon att torka sig efter dusch? Japp. Obegripligt konstaterar vi båda.

Det här är något jag noterat efter att ha jobbat bara några veckor. Hur handläggare på kommuner och försäkringskassan tar alla chanser de får till att strama åt och dra in. Att fokus är att bevilja så lite assistans som möjligt –  inte att leva upp till LSS-grundtanke om att kunna leva som andra trots sin funktionsnedsättning.

Det är omöjligt att inte bli personligt berörd. Eller i det här fallet, rent av arg.

Men allt är inte skit. Några dagar senare berättar en mamma för mig hur hennes 11-åriga dotter numera blomstrar efter att ha fått personlig assistans. Det tog 5 år av kämpande innan dottern till slut fick rätt. Men det var värt varje sekund, för assistans är livsviktigt.

Jag har insett att det här jobbet handlar om att hålla i och hålla ut. Att fortsätta kämpa i motgångar. Och att fira framgångar.