Annas resa från gruppboende till personlig assistans
Anna Söderberg tycker om att åka bil, rida och åka skidor riktigt fort men största intresset är att lyssna på musik. Hon går gärna på konserter och lyssnar live.
– Anna är uppvuxen med jazz och klassisk musik, det gillar hon verkligen, säger Margareta Söderberg, Annas mamma och gode man.
– Anna gillar att skoja och när man berättar och gör saker. Att bara gå ut och gå är nog bland det tråkigaste hon vet, men att åka bil tycker hon är kul, säger Margareta. Anna har inte ett talat språk utan kommunicerar med kroppsspråk och ljud.
Anna hade tur och kunde gå på både en bra förskola och grundskola när hon växte upp. Det var under 60 och 70-talet.
– Det var sådant engagemang hos alla lärare. Undervisningen var indelad så att det var små grupper i enskilda lokaler. De hade också en helt fantastisk musikpedagog. Sedan blev det större enheter, vilket inte passade Anna, det blev inte samma lugna miljö, säger Margareta.
Anna fick assistans på 1990-talet strax efter att JAG hade startat. Då bodde hon fortfarande hemma. Men sedan skulle kommunen bygga två boenden väldigt nära och Annas föräldrar bjöds in att vara med i planeringen. Dit flyttade Anna.
– Men det blev inte som vi tänkt, säger Margareta.
I början upplevde Annas föräldrar att det var ett engagemang från personalen. Men till sist så fanns det inte någon personal kvar med utbildning. Personalen hann inte med och Anna blev även slagen av andra på boendet. Hon misstrivdes, slutade äta, blev benskör och hamnade på sjukhus. Anna bodde där i tio år.
– Då tog vi beslutet att flytta till Trosa och bygga ett anpassat hus till oss och Anna. Det gjorde vi 2014 i maj. Då mådde Anna inte bra, säger Margareta.
Annas föräldrar ansökte om personlig assistans till Anna igen.
– Vi lyckades bra och fick bra personer från början. De hade erfarenhet från gruppbostäder och hade utbildning om autism. En av dem är kvar i assistansen som arbetsledare, hon är jätteduktig och Anna stortrivs. Så det blev en bra start. Anna började äta som vanligt igen så småningom och anpassningen gick bra mycket tack vare assistenternas tålamod, säger Margareta.
Vad är skillnaden nu när Anna har assistans igen?
– Det går ju inte att jämföra egentligen, nu lever hon sitt eget liv. Hon levde ju på andras villkor på gruppbostaden. De kunde inte sköta om henne. Hygienen blev eftersatt. Anna och de andra som bodde där kom heller aldrig ut och gjorde saker. Här kan hon göra vad hon vill. Nu under julen har hon varit och lyssnat på flera julkonserter och även till sin lillasyster Åsa när hon sjöng i Södertälje, säger Margareta.
Assistenterna lär sig också tolka och kommunicera med Anna på ett sätt som personalen på gruppbostaden inte hade möjlighet att göra.
– Men ibland är det svårt även med assistans, om någon säger upp sig, eller det blir en sjukskrivning. Assistansen stagnerar när folk är borta. Hon behöver assistenter som är engagerade och påhittiga för att det ska bli bra, säger Margareta.
Då och då hoppar Margareta eller Annas pappa Karl-Erik in och assisterar.
– Vi vill ju gärna få vara ensamma med Anna ibland och Anna tycker det är trevligt också, säger Margareta.
I mars ska Anna, en assistent, hennes föräldrar och Annas syster Åsa åka upp till Åre för att åka Skicart i totalskidskolan.
– Där har vi varit i flera år. Då är det ju jättebra att ha Åsa med som är van vid backar. Anna tycker det är toppen! Fort går det! säger Margareta.