Självbestämmande växer när det utövas

Vi pratar ofta om självbestämmande och hur viktigt det är. Men vad betyder det egentligen? I teorin är det lätt att förstå vad självbestämmande är; att få bestämma själv. Men vad innebär det i praktiken? Hur långt sträcker det sig?

Hur var och en kan utöva sitt självbestämmande är individuellt. Självbestämmande kan utövas i vardagens små saker som att bestämma om man ska äta kött eller fisk till middag. Självbestämmande rör också stora livsavgörande beslut. Många assistansanvändare i JAG behöver stöd för att fatta beslut av en god man som känner en väl och kan tolka ens vilja. En god man som vet vad man tycker om och inte och som lyssnar in.

Slentrian – ett hot mot självbestämmandet

När man börjar fundera över hur långt självbestämmande sträcker sig inser man snabbt att svaren inte alltid är självklara. Det finna en gråzon av situationer.

Ta till exempel en situation där någon försöker göra någonting som är potentiellt skadligt. Är det självbestämmande? Ska man bara låta personen göra det? Jag tror nog vi alla är överens om att svaret varierar. Handlar det om små saker som att börja dagen med en cola och kexchoklad eller att sitta och nattsudda framför Netflix så är det relativt enkelt. Men vid mer extrema situationer, där det finns en allvarlig risk för personens liv eller hälsa är det svårare.

Jag tror sunt förnuft räcker ganska långt. Men i vardagen, när allt tuggar på i maklig takt. Då blir det lätt slentrianmässigt. Och det kan vara ett hot mot självbestämmandet. När assistenter början anta saker och låter rutiner gå före det assistansanvändaren vill i stunden; då behöver självbestämmandet fredas.

Självbestämmande är inte heller något statiskt som aldrig förändras. Tvärtom tror jag att självbestämmande är något som kan växa desto mer man utövar det. Och det är bland annat assistenternas roll, att stötta i att utöva självbestämmande. Det är kärnan i uppdraget i personlig assistans. En kärna som vi alltid behöver ha fokus på.