fbpx

Ingen tvekan om att behov av stöd finns – men vem ska utföra assistansen? 

Ingen tvekan om att behov av stöd finns – men vem ska utföra assistansen? 

De senaste årens avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen har inneburit att rätten till personlig assistans ser helt annorlunda ut nu jämfört med för några år sedan, trots att lagstiftningen är densamma. Den nya praxis som bildats leder till personliga tragedier för hundratals människor varje år och beslut fattas på fullständigt obegripliga grunder. Jag skulle vilja ta upp den nya praxis som innebär att prövningen av rätt till assistans för det så kallade femte grundläggande behovet har förändrats. Det femte grundläggande behovet handlar om behov av stöd av en person med ingående kunskap om den assistansberättigade och hens funktionsnedsättningar. Ofta handlar det om ett behov av aktiv tillsyn. Försäkringskassans tolkning av rättspraxis har lett till att prövningen av behov av stöd av någon med ingående kunskap ofta resulterar i bedömningen att den enskilde har ett stort behov av stöd men att det är tillräckligt att den som ska ge stödet har generella kunskaper om funktionsnedsättningen, oftast autism, och genom dokumentation kan få den information som behövs om den enskilde. Slutsatsen blir då att den enskilde inte får rätt till personlig assistans eftersom den som ska ge stödet inte behöver någon ingående kunskap om hen. Slutsatsen blir samtidigt att den enskilde har ett stort behov av stöd. Det jag undrar är vem denna mystiska person är, som ska ge den enskilde det stöd som hen har behov av? Det är inte en personlig assistent – så vem är det då?  

Men det som verkligen bekymrar är att myndigheter och domstolar konstaterar att behovet av stöd från en annan person för att klara av att leva finns där, men det ger inte rätt till personlig assistans. Och med det beslutet så lämnas personen åt sitt öde. Myndigheter med ansvar för en enskild individs möjligheter att leva som andra tar inget som helst ansvar för att en får det stöd en har behov av. Det som kvarstår är att själv ansöka om plats på ett gruppboende. En förlorar alltså inte bara rätten till ett fungerande personligt stöd utan även rätten till ett hem som en har valt själv och rätten att inte behöva bo tillsammans med andra människor som en inte själv valt att bo med. Allt detta naturligtvis helt i strid med FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (art 19).  

Det var med blandade känslor som jag nyligen noterade att en kommun med stöd av lagen om valfrihetssystem (LOV) nu har valt att upphandla tjänsten ”Aktiv tillsyn av övervakande karaktär”, som en insats enligt socialtjänstlagen (SoL). Kommunen gör detta mot bakgrund av att personer som tidigare haft rätt till personlig assistans för dessa behov inte längre har det, men har behov som måste tillgodoses på något sätt. Det kommunen då kommit på är att inom ramen för SoL bevilja i stort sett samma stöd som tidigare. Detta kan tyckas vara en pragmatisk lösning på ett stort problem men jag ser det snarare som ett tydligt tecken på att vi är på väg åt helt fel håll när det stöd som finns för personer med omfattande funktionsnedsättningar är helt beroende på vilken kommun de bor i.  

 

Johanna Gustavsson
Johanna Gustavsson
Johanna Gustavsson är verksamhetsjurist på JAG Personlig assistans.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X