Rapport av en sommarvikarie

Rapport av en sommarvikarie

Bild på gula sommarblommor i en rabatt.

Det är början av juni, högsommar ute och hög temperatur inne. Många av oss sommarjobbare är redan på plats och semestrarna har inte börjat riktigt än, så det kryllar av folk på kontoret. Vi gör ett tappert försök att öppna två fönster en bit ifrån varandra för att få till korsdrag, men värmen är ett kvarstående faktum. Ivrigt knatter vittnar om att även tangentborden går varma, och med korta intervaller hörs vibrationer mot skrivbordsskivor och förvalda ringsignaler. ”Hej och välkommen till JAG personlig assistans!”.

Jag sitter avskilt men ändå mitt i smeten på kontoret. Ser bara mitt eget skrivbord, men hör vad som pågår omkring mig. Till vänster håller någon på att anställa en ny assistent och ber om en elektronisk signering. Till höger nämner någon 48-timmarsregeln medan hen gör upp ett schema. Någonstans bakom mig är det någon som försöker sansa sig i en välartikulerad diskussion med Försäkringskassan, men tonläget skvallrar om viss frustration.

Ibland får jag vara med på möten. Då får jag ofta en bakgrund till något jag nyss har hört. Jag kan få förklarat för mig hur 48-timmarsregeln fungerar eller bli informerad om att Försäkringskassan nu har börjat tillämpa en ny vägledning som ställer till det för JAGs assistansanvändare. Det är under mötena det går upp för mig vilken kvantitet av administration som ligger bakom JAGs assistansanordning. Det är allt från ansökningar och avtal, till redovisningar och överklaganden. Bokstäver och siffror ordnas i avancerade program, men liknar mest myror på skärmarna jag passerar under mina promenader till kaffeautomaten.

Det kanske låter som vilken verksamhet som helst, på vilket företag som helst, och så är det säkert. Skillnaden är att JAG inte är vilket företag som helst. JAG är ett assistanskooperativ vars arbete till stor del går ut på att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter enligt lag. JAG hjälper sina assistansanvändare att anordna den assistans som de har rätt till. Och någonstans där blir det obegripligt för mig. Hur kan det krävas att 50 personer ägnar 40 timmar i veckan åt att assistansanvändarna ska få sina rättigheter tillgodosedda? Borde det inte vara möjligt för var och en att själv utkräva sin rätt – och det utan att lägga ett heltidsarbete på det?

I praktiken visar det sig i de flesta fall vara helt omöjligt. För det är faktiskt omöjligt för en enskild att mäkta med det enorma administrativa arbete som krävs för att uppfylla Försäkringskassans alla krav på informationsplikt och redovisning av timmar och kostnader. Minst lika omöjligt är det att parera de ekonomiska smällar det innebär att ligga ute med pengar när en tidigare beviljad ersättning plötsligt blir indragen. Och även om det är möjligt att driva utdragna processer i en domstols främmande lokaler, medan man gång på gång känner sig motarbetad, så är det en påfrestning som omöjligen går att sätta sig in i. Det här är dessutom bara exempel på vad som krävs av den enskilde. Allt som allt utgör det ett heltidsarbete som inte bara tar tid och energi, utan som även ställer höga krav på kunskap och förmåga. Personer med funktionsnedsättningar och deras nära har dessutom ett särskilt behov av att ägna tid åt att komma varandra närmre och bygga en fungerande vardag ihop. Det gör ett tillkommande heltidsarbete än mer omöjligt för dem, än mer obegripligt för mig.

Det är slutet av juli, luftkonditioneringen har börjat fungera igen och jag passerar ett och annat semestertomt skrivbord när jag går för att hämta en påtår. Luften går att andas igen och jag drar en lättnadens suck över att JAG och andra liknande verksamheter finns. Jag är lättad över att de tar på sig uppdraget att kliva in som en strömledare mellan den enskilde och det allmänna. Att de ger assistansanvändarna faktiska och praktiska förutsättningar att tillgodogöra sig rättigheter de redan är lovade. Att de tar några av alla smällar som delas ut, så att den enskilde inte blir fullkomligt omkullvält.

Men att deras existens över huvud taget ska vara nödvändig slutar jag inte förundras över. För vad är en rättighet egentligen värd om den det berör i praktiken inte själv kan utkräva den? Kan det då ens kallas för en rättighet?

 

Lovisa Hänninger

Lovisa Hänninger är sommarvikarie på JAG personlig assistans inom juridik

Lovisa Hänninger
Lovisa Hänninger
Lovisa Hänninger är sommarvikarie på JAG personlig assistans inom juridik

2 Comments

  1. Bra analys av den verklighet vi lever i.
    Att leva med funktionshinder i familjen är inte ohanterbart, och personlig assistans är en fantastisk vårdform. Men försäkringskassans trångsynta regler och enorma redovisningskrav och ibland riktigt jobbiga utredare , som misstror det vi säger. Det är tungt.
    Och att ständigt bevisa allt på nytt , nya intyg, nya ansökningar, nya överklaganden.
    Trots att handikappet är livslångt.
    Det är mycket påfrestande och har nog knäckt många, både brukare och anhöriga.
    Tack Lovisa Hänninger för ditt inlägg och Tack till JAG.
    Utan er hade det nog inte gått alls.
    Kerstin Boström

    • Lovisa Hänninger Lovisa Hänninger skriver:

      Tack för din kommentar, Kerstin. Jag kan bara tänka mig vilken motvind det är att gå i. Jag beundrar både assistansanvändare och anhöriga för er sällsynta kraft och ert enorma tålamod!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *