fbpx

Livet med assistans

Visa undersidor

Livet med assistans

 

Vi träffar Marcus , hans mamma Rebecca och Marcus personliga assistent Moa en sen eftermiddag hemma i köket hos familjen. Marcus fick personlig assistans när han var åtta år gammal nu är han 11 år.

Vad har assistansen inneburit för Marcus och hela familjen?

– Nu får Marcus den hjälp han behöver på natten utan att få helt utmattade föräldrar. Vi föräldrar är inte lika trötta och stressade och det gav mig möjlighet att kunna fortsätta jobba, säger Rebecca, Marcus mamma.

Marcus har epilepsi och på grund av den sov alltid någon av föräldrarna nära honom, vakade till och från under natten, men gick ändå till jobbet dagen efter.

–Jag ser en stor skillnad på min relation med Marcus och min hälsa före assistansen och nu. Att inte få sova gör att man inte mår bra. Jag känner mig mycket mer stabil som person och som mamma, säger Rebecca.

Familjen har valt att lägga assistansen så att Marcus har en assistent hos sig timmarna efter skolan och under natten. En natt i veckan sover Marcus på korttidshem eftersom assistanstimmarna inte räcker till alla nätter.

–Det är det där med sömnen, med assistans får han sina föräldrar tillbaka kan man säga, säger Rebecca.

Med pappa Anders och lillasyster Carla i soffan.

Marcus autism gör att det är extra viktigt med alla rutiner i assistansen, så att saker händer på samma sätt för honom.

– Marcus behöver hjälp med nästan allting, som att någon stöttar och visar för att han ska komma vidare. Han har många epilepsianfall och blir trött av sin medicin. Han behöver också stöd för att göra sig förstådd eftersom han kommunicerar på annat sätt än genom prat, säger Rebecca.

Rebecca lämnar över en del av Marcus träning till assistenterna.

– Jag frågar alltid Rebecca hur saker ska göras som med styrketräningen och språkträningen så det blir rätt, säger Moa, Marcus assistent.

– Som assistent kanske jag ser på situationer på ett annat sätt. Kanske mera rationellt? Föräldrarna får vara som föräldrar brukar vara. Jag är assistent så att ni kan vara föräldrar, säger Moa till Rebecca.

Moa uppskattar att kommunikationen i assistansen är rak och tydlig.

–Det är skönt som assistent att veta vad det är som gäller. Ni bli inte arga om något blir fel utan ni säger: hur ska vi lösa det här? Jag känner att det finns en tillit och det främjar ett bra klimat, säger Moa.

Vad har Marcus fått för möjligheter i och med assistansen?

–Han lär sig att bli mer självständig, han behöver tex inte ha en förälder med sig när han går till affären utan har med en assistent. Hans syster går ju själv, säger Rebecca.

–Det är ju också en assistents roll att se till att saker i stort ska funka, säger Moa.

Marcus har inte assistans i skolan, han går i träningsklass som har mycket personal. Det är alltid någon bredvid honom.

Hur skulle det vara om han inte hade assistans?

–Katastrof skulle jag säga. Han skulle inte få det stöd han behöver vilket skulle göra honom väldigt stressad. Samtidigt skulle vi föräldrar gå sönder av att inte få sova, vilket i sin tur skapar ännu mer stress för Marcus och lillasyster Carla. Marcus skulle dessutom bli mycket mer isolerad i hemmet.
Kortis är fantastisk avlastning, men inget alternativ till personlig assistans i hemmet. För även om jag vet att han trivs på kortis känns det jobbigt att han inte är med sin familj, säger Rebecca.

Rebeckas tips till andra arbetsledare

  • Ta tid på er att hitta rätt person. ”Man lär sig att se om assistenterna kommer att passa in i familjen eller inte. Redan när jag intervjuar känner jag om vi får en kontakt. Stå ut lite längre för att hitta rätt person istället för att ta första bästa.”
  • Var tydlig med rollerna. ”Informera om vilken roll assistenterna har, vad föräldrarna har för roll och hur familjesituationen ser ut. När det är en anhörig som är assistent så är det också en assistent, inte en kompis utan en assistent. Och eftersträva öppen och konstruktiv dialog, vi vill veta att assistenten säger till om något är otydligt eller inte fungerar så att det inte blir fel som i längden påverkar Marcus.”

Moas tips till personliga assistenter

Moa har jobbat som assistent till Marcus i flera år samtidigt som hon utbildat sig till jurist. När hon nyligen var klar sökte hon jobb på JAG som juridisk rådgivare. När reportaget gjordes jobbade Moa fortfarande som assistent hos Marcus.

  1. Ta inte över. ”När man assisterar i en familj måste man verkligen fundera på vilken roll man har och var gränserna går. Man kan inte gå in i vissa saker. Jag är ju Marcus försvarare eller vad jag nu ska säga. Om han inte kan uttrycka något så är det min roll att uttrycka det. Men jag är inte en förälder.”
  2. Respektera att du är i ett hem. ”Jag kan inte klampa runt och störa resten av familjen, jag behöver respektera alla. Jag kan inte ha åsikter om hur familjen lever sitt liv. Som assistent får man ta eget ansvar och känna av när man behöver gå åt sidan. Som när familjen kommer hem och inte har träffat Marcus på hela dagen, så kanske de vill ha en liten stund själva utan att jag står precis bredvid.
  3. Fråga hur familjen vill ha saker. ”Vill du att jag gör så här? Det är bättre att ha en öppen dialog (men ta det gärna vid ett lugnt tillfälle). Det är Marcus jag assisterar men mitt jobb ska göra livet enklare för hela familjen.”

Här kan du läsa mer om hur Marcus och hans familj ordnat assistansen.

Joel Orre, assistansanvändare i JAG, gillar musik, det får gärna vara rock eller Moraträsk. På TV är det friidrott och boxning som står högst i kurs, men bio, melodifestivalen eller Allsång på Skansen är inte heller dumt.

– Joel älskar stark mat med mycket vitlök. Den absoluta favoriträtten är fisk. Inga halvfabrikat kommer över tröskeln, säger Joels pappa Bengt Orre.

Bengt visar en gryta för att på ett enkelt sätt att laga god mat snabbt och Joel håller tydligt med att det är en bra sak. Många av Joels assistenter gillar matlagning, Alam har tidigare arbetat som kock.

Just nu bor Joel med sin pappa Bengt i en lägenhet en bit söder om Stockholm. Planering pågår för att Joel ska kunna flytta till egen lägenhet. Joel har personlig assistans dygnet runt och flytten kommer innebära större ansvar för Joels assistenter. Joels pappa Bengt är både god man och arbetsledare men har stegvis börjat lämna över arbetsledarskapet till Mahbob Alam, som arbetat som assistent hos Joel i elva år.

– Vad som är det bästa med mitt jobb? Att arbeta med Joel. Det vill jag inte släppa. Att han blir glad när jag kommer och ger mig ett leende. Man får jättemycket tillbaka, säger Alam.

– Joel har haft olika typer av stöd sedan han var 2-3 år och personlig assistans i över 20 år. Han beviljades även assistans i skolan, säger Bengt.

Då var det var rektorn på skolan som skrev ett intyg om att Joel behövde stödet personlig assistans för att kunna tillgodogöra sig skolan. När Joel sedan gick från skola till daglig verksamhet drogs hans stöd in på grund av en teknikalitet hos Försäkringskassan. Det fanns risk att Joel skulle förlora den assistans han behövde för att kunna delta i daglig verksamhet.

– Det var en tung tid, säger Bengt.

Joel och Bengt överklagade beslutet med juridisk hjälp från JAG Personlig assistans och ärendet gick upp i förvaltningsrätten. Men precis innan det skulle tas upp ändrade sig Försäkringskassan och lät Joel behålla sin assistans.

Nu har Joel assistans även på sin dagliga verksamhet där han stortrivs, flera av hans kompisar jobbar också där.

Joel med sin personliga assistent Alam. Utan assistansen skulle Joel inte kunna delta på alla aktiviteter på den dagliga verksamheten.

I samband med flytten håller Bengt på att överlämna arbetsledarskapet till Alam. Än så länge samarbetar de om det mesta.

–Man måste någon gång släppa taget om sitt barn. Jag börjar bli ganska gammal, jag är närmare 80 än 70. Nu är det verkligen dags att trappa ner och säkerställa att Joel har ett bra liv efter mig, säger Bengt.

Bengt är med i gruppen för framtidssäkring av den personliga assistansen som finns på JAG. Det är företrädare som vill ha stöd att utarbeta en plan för att få assistansen att fungera som den ska även när man själv inte längre kan ta så aktiv del i den.

– Joel kan inte bo på ett gruppboende, där skulle han inte överleva, säger Bengt.

– Nej det fungerar inte med Joel. Han måste ha uppmärksamhet i varje moment, säger Alam.

Både Alam och Bengt betonar att introduktionen av nya assistenter är otroligt viktigt att lägga tid på.

– Introduktionen tar minst tre veckor – det är en så komplicerad assistans. Joel kommunicerar heller inte med ord så det tar tid att lära sig tolka honom, säger Bengt.

– Det är en process för assistenterna att förstå hur man gör hos Joel. Joel är bestämd på hur han vill ha sitt liv, säger Alam.

Flera av Joels assistenter har undersköterskeutbildning och en är sjukgymnast.

– Joel har väldigt bra assistenter, säger Bengt. Men är det något som jag ser som inte är bra som händer, så tar jag det direkt. Eller så tar jag det med Alam, så att han kan ta samtalet med assistenten, säger Bengt.

–Vi går ju parallellt som arbetsledare nu. Alam är bättre än mig på datorer, även om jag har vant mig vid tidrapporteringssystemet, säger Bengt.

–Jag har regelbunden kontakt med alla assistenter säger Alam. Är något fel så ska man säga till. Jag samarbetar hela tiden med Bengt. Det kan var små, små saker som vi diskuterar för att allt ska bli rätt. Man måste som assistent ha Joel i fokus hela tiden, säger Alam.

Bengt och Alams arbetsledartips:

  •  Ta upp saker direkt
  • Sprid kunskap mellan och bland assistenterna.
  • Uppmuntra till initiativ ”Är man intresserad som assistent så finns det massor att hitta på att göra tillsamman med den man assisterar”
  • Gör en bra plan för introduktion av nya assistenter
  • Använd utbildning så att assistenterna har samma grund.
  •  Se till att fokus är på assistansanvändaren
  •  Få alla att förstå att det är viktigt att passa tider
  •  Hjälp och stötta varandra så stämningen i assistansen är bra.
  •  Ha regelbundna assistansmöten. Det är viktigt med kommunikation. Prata om vad som inte fungerar och vad som fungerar.
  •  Backupsystem i assistansen för bemanningen. Försök se till att det finns tillräckligt med vikarier.

Anna Söderberg tycker om att åka bil, rida och åka skidor riktigt fort men största intresset är att lyssna på musik. Hon går gärna på konserter och lyssnar live.
– Anna är uppvuxen med jazz och klassisk musik, det gillar hon verkligen, säger Margareta Söderberg, Annas mamma och gode man.

– Anna gillar att skoja och när man berättar och gör saker. Att bara gå ut och gå är nog bland det tråkigaste hon vet, men att åka bil tycker hon är kul, säger Margareta. Anna har inte ett talat språk utan kommunicerar med kroppsspråk och ljud.

Anna hade tur och kunde gå på både en bra förskola och grundskola när hon växte upp. Det var under 60 och 70-talet.

-Det var sådant engagemang hos alla lärare. Undervisningen var indelad så att det var små grupper i enskilda lokaler. De hade också en helt fantastisk musikpedagog. Sedan blev det större enheter, vilket inte passade Anna, det blev inte samma lugna miljö, säger Margareta.

Anna fick assistans på 1990-talet strax efter att JAG hade startat. Då bodde hon fortfarande hemma. Men sedan skulle kommunen bygga två boenden väldigt nära och Annas föräldrar bjöds in att vara med i planeringen. Dit flyttade Anna.

– Men det blev inte som vi tänkt, säger Margareta.

I början upplevde Annas föräldrar att det var ett engagemang från personalen. Men till sist så fanns det inte någon personal kvar med utbildning. Personalen hann inte med och Anna blev även slagen av andra på boendet. Hon misstrivdes, slutade äta, blev benskör och hamnade på sjukhus. Anna bodde där i tio år.

– Då tog vi beslutet att flytta till Trosa och bygga ett anpassat hus till oss och Anna. Det gjorde vi 2014 i maj. Då mådde Anna inte bra, säger Margareta.

Annas föräldrar ansökte om personlig assistans till Anna igen.

– Vi lyckades bra och fick bra personer från början. De hade erfarenhet från gruppbostäder och hade utbildning om autism. En av dem är kvar i assistansen som arbetsledare, hon är jätteduktig och Anna stortrivs. Så det blev en bra start. Anna började äta som vanligt igen så småningom och anpassningen gick bra mycket tack vare assistenternas tålamod, säger Margareta.

Vad är skillnaden nu när Anna har assistans igen?

– Det går ju inte att jämföra egentligen, nu lever hon sitt eget liv. Hon levde ju på andras villkor på gruppbostaden. De kunde inte sköta om henne. Hygienen blev eftersatt. Anna och de andra som bodde där kom heller aldrig ut och gjorde saker. Här kan hon göra vad hon vill. Nu under julen har hon varit och lyssnat på flera julkonserter och även till sin lillasyster Åsa när hon sjöng i Södertälje, säger Margareta.

Assistenterna lär sig också tolka och kommunicera med Anna på ett sätt som personalen på gruppbostaden inte hade möjlighet att göra.

– Men ibland är det svårt även med assistans, om någon säger upp sig, eller det blir en sjukskrivning. Assistansen stagnerar när folk är borta. Hon behöver assistenter som är engagerade och påhittiga för att det ska bli bra, säger Margareta.

Då och då hoppar Margareta eller Annas pappa Karl-Erik in och assisterar.

– Vi vill ju gärna få vara ensamma med Anna ibland och Anna tycker det är trevligt också, säger Margareta.

I mars ska Anna, en assistent, hennes föräldrar och Annas syster Åsa åka upp till Åre för att åka Skicart i totalskidskolan.
– Där har vi varit i flera år. Då är det ju jättebra att ha Åsa med som är van vid backar. Anna tycker det är toppen! Fort går det! säger Margareta.

Margaretas arbetsledartips

  • Var tydlig. ”Det är viktigt att man från början är tydlig med hur man vill att saker fungerar och görs.”
  • Säg ifrån. ”Om något blir fel, ta upp det på en gång istället för att gå och irritera dig. Det är viktigt att det blir på Annas sätt. ”

Sofie Eriksson föddes med TSC, Tuberös Skleros Complex, en sällsynt sjukdom som ofta innebär epilepsi, autism och intellektuell funktionsnedsättning. När Sofie var 6 månader och plötsligt fick kramper åkte hennes föräldrar Anders och Margareta Eriksson in till sjukhuset med henne. Där fick de så småningom veta att Sofie hade just TSC. Det var 1987 och föräldrarna upplevde att det fanns stora tabun kring den sjukdomen och det var svårt att få ordentlig information. Så småningom startade de tillsammans med några andra familjer TSC Sverige. En föreningen där de kunde dela erfarenheter med andra i samma situation.

Sofie Eriksson bor i ett eget litet hus utanför Stockholm sedan 2013. Hon har dubbelassistans dygnet runt.

–Vi är hos Sofie en eller två gånger i veckan och kan se hur bra Sofie mår nu, säger hennes pappa Anders Eriksson. Sofie kommunicerar med kroppsspråk och ljud. Hennes assistenter jobbar aktivt med bland annat bildkommunikation för att göra det enklare för Sofie att göra sig förstådd.
Assistenterna får även handledning för att kunna hjälpa Sofie på bästa sätt bland annat de gånger hon blir utåtagerande.

–För oss har det alltid varit väldigt noga med utbildning och handledning för assistenterna, säger Anders.

Sofie tycker om att åka bil. Hon brukar gå och hämtar sina skor för att visa att nu är det dags för en tur. Sofie går korta promenader och hon tycker om musik, helst svensktoppsmusik. På sommaren gillar hos att åka båt på familjen sommarställe. Då är det tydligt att hon tycker om vinden och känslan det ger. Sofie och mamma Margareta Eriksson pratar i telefon varje vecka.

–Det enda vi ångrar i det här är att vi inte valde assistans tidigare, säger Margareta.

När Sofie var två år fick hon plats på samma förskola som sin storasyster. Där fick Sofie en resurs som enbart fokuserade på henne vilket fungerade bra. Familjen fick, efter mycket strid, även några timmars avlösarhjälp varje vecka. När det väl blev dags för skola fick Sofie bo inackorderad på den skola hon gick i. Med Sofies syskon hemma och väldigt lite hjälp, såg föräldrarna inget annat alternativ.

På det ställe där Sofie bodde under senare tonåren fungerade det sämre och efter flera, långa turer hamnade Sofie på ett utredningshem.

–Utredningshemmet sa att de aldrig tagit emot någon i så dåligt skick, säger Margareta.

Nacka kommun erbjöd nu Sofie att hyra ett eget anpassat hus som precis höll på att byggas. Kommunen tipsade om assistans men föräldrarna var tveksamma, de ville helst inte behöva vara arbetsledare eller jobba som assistenter själva utan vara enbart föräldrar och gode män. När Anders och Margareta förstod att det var möjligt ansökte de om personlig assistans till Sofie och valde JAG Personlig assistans som assistansanordnare.

–Med Sofie handlar det om kvalificerad assistans. Det tar säkert ett år att bara se alla kramper. Maud Olofsson var med från dag ett som assistent. Sedan fyra år tillbaka är det hon som är arbetsledare, säger Anders.

–Maud är beundransvärd, säger Anders.

När det är något speciellt, kanske en utbildning eller julfest går Anders in och jobbar.

–Men det händer väldigt sällan. Vi har aldrig behövt åka till Sofie akut sedan assistansen kom igång, säger Anders.

Om Sofie behöver träffa läkare eller åka till sjukhus är däremot alltid föräldrarna med.

Att insynen i hur Sofie mår och vad hon gör är så mycket större än innan assistansen är något som föräldrarna upplever som en stor skillnad.

Assistenterna hjälper Sofie att visa sitt liv för sin familj även när familjen inte är med genom bland annat i hennes egen Facebookgrupp där Sofie lägger ut bilder och korta texter.

–Vi valde JAG för Sofie mycket på grund av att det inte är ett riskkapitalbolag. För oss betydde grundtanken bakom mycket, säger Margareta.

– Det kändes helt naturligt att välja en assistansanordnare som har en grundtanke med den personliga assistansen, säger Anders.

Sommarpromenad.

Sedan Signe fick personlig assistans har hon blivit mer självständig och mindre beroende av sin mamma. Så ofta hon kan åker hon in till stan för att fika, bowla eller gå på bio. Men allra helst går hon på disco.

Den här dagen är Signe Jassey, ledig från jobbet på sin dagliga verksamhet och vill besöka sin favoritbutik på Södermalm, Myrornas second hand. Här finns ett rum fullt av begagnade spel och pussel, och till hennes stora glädje har det kommit in flera nya sedan hon var här senast, för drygt en vecka sedan. Signe klämmer och känner på kartongerna en lång stund. Med hjälp av tecken och enstaka ord visar hon sedan för mamma Katja vilka spel och pussel hon vill köpa. När de betalat bär det av till ett närliggande café som serverar Signes favoritdryck, kaffe latte.

Det är flera år sedan familjen ansökte om personlig assistans. Signes LSS-handläggare hade då länge hävdat att Signes hjälpbehov föll under föräldraansvar, men Försäkringskassan tyckte annorlunda.

– Signe blev beviljad assistans eftersom hon har behov av aktiv tillsyn samt hjälp att göra sig förstådd. Innan Signe fick personlig assistans var hon ständigt beroende av min ork och goda vilja. Nu har hon en mindre trött mamma. Hon har också fått möjlighet att frigöra sig mer, hon kan göra det hon vill, när hon vill, säger Katja.

Efter ett år hos en privat assistansanordnare hittade Katja JAG Personlig assistans.

– Vi ville att Signes assistans skulle skötas av ett icke vinstdrivande kooperativ. Hennes pengar ska användas på bästa sätt så att hon får största möjliga nytta av dem. Nu vet vi att alla pengar går till henne och det känns jättebra.

Katja är god man och personlig arbetsledare för Signes personliga assistans, och så länge Signe bor kvar hemma arbetar hon själv vissa assistanstimmar.

– Det är skönt att systemet är så flexibelt, det skulle vara svårt att anställa någon som vill jobba de där två timmarna på morgonen innan Signe ska iväg till sin dagliga verksamhet.

Efter fikastunden ska Signe och Katja träffa LSS-handläggaren eftersom det har blivit dags för Signe att ställa sig i bostadskö till en egen lägenhet. För Signe är det största önskemålet att lägenheten är tillgänglig för rullstol så att hennes kompis Simon kan komma och hälsa på. Till dess får de fortsätta träffas på discot på Fryshuset. Där de bägge kan ses tack vare assistansen.

Sedan Erika bytte från kommunal assistans till JAG Personlig assistans har bland annat möjligheten att ägna sig åt kreativa projekt ökat. Detta har påverkat henne på flera sätt.
– Jag mår bättre, känner mig lugnare och är inte så stressad längre.

Erika Behrens vardagsrum hemma i Täby utanför Stockholm är en enda stor ateljé. Väggarna är täckta av hennes egna fotografier och i mitten av rummet står ett stort arbetsbord. I det ena hörnet tronar det meterhöga dockhus hon byggt med assistenternas hjälp, och i det andra hörnet en symaskin. Idag ska hon sy ett litet täcke till dockhuset. Hennes assistent Helena trär tråden genom nålen på symaskinen och ställer in den på rätt program, noga instruerad av Erika. Med hjälp av munnen och sin högra hand lägger sedan Erika tyget tillrätta under pressarfoten och trycker på pedalen.

Erika fick sin första Barbie-docka när hon var två år och när hon räknade dem senast hade antalet vuxit till 59 stycken. Hon tillverkar egna möbler, textilier och kläder till dockorna. Hon jobbar mest med material som papper, lera, trä och textil. Sedan hon bytte från kommunal assistans till JAG Personlig assistans för tre år sedan tycker hon att det har blivit enklare att ägna sig åt sina kreativa projekt full ut.

– När jag hade assistenter från kommunen var jag tvungen att anpassa mig till dem. Nu kan jag till exempel gå ut och handla saker när jag vill. Jag handlar tyg på Ohlssons tyger i Täby Centrum. Där finns allt jag behöver utom kardborre. Det köper jag på Panduro.

Många av idéerna får Erika från Barbie-filmerna och om det är skapligt väder ger hon sig ut i naturen. Där iscensätter hon olika berättelser. Hon filmar dockorna och lägger på ljud. Så småningom ska hon sätta ihop klippen till en hel film.

– Jag har skapat hela mitt liv. Det gör mig glad och jag mår bra av det. Idéerna kan komma när som helst. En dag vill jag ha öppet hus här så att människor kan komma och titta på när jag arbetar.

Erika lever ett aktivt liv. Hon har åtta assistenter och reser en hel del, senast i september var hon i New York. Två dagar i veckan åker hon till JAG Personlig assistans kontor inne i stan och medverkar i ett kulturprojekt.

På grund av sin ljudkänsliga epilepsi som kan aktiveras av oväntade ljud skyddar hon öronen med mjuka hörselskydd. Assistenterna finns också alltid nära till hands om hon får en kramp. Men framför allt hjälper de henne med allt det praktiska.
– Assistenterna är mina armar. Jag skulle inte klara mig utan dem.

Sina Hosseini-Rad bor i egen lägenhet sedan 2010. Han är sportig och styrketränar, rider och simmar varje vecka. Sina älskar också att resa, åka skidor, bowla och att spela gitarr. Favoritmusiken är Swedish House Mafia och Elvis Presley. Sina bor i Hultsfred och har haft sin assistans i JAG sedan 1994. Att Sinas personliga assistenter deltar i JAG Personlig assistans utbildningar har alltid varit en självklarhet.

Ashraf Boustani, Sina Hosseini-Rads mamma och personliga arbetsledare, tycker det märks att assistenterna utvecklas i sin assistentroll när de gått på utbildning hos JAG Personlig assistans.

– De blir självsäkrare och förstår Sina bättre, säger Ashraf. Den praktiska erfarenheten i att assistera Sina och fylla på med teorin från kurserna är tillsammans den bästa utbildningen.

När en ny assistent börjar får hen först en grundlig introduktion i jobbet som personlig assistent hos just Sina. Då arbetar den nya personliga assistenten dubbelt med en erfaren assistent under en tid.

Det är mycket som assistenter ska kunna. Både praktiskt och teoretiskt.

– Att vara personlig assistent är inte något enkelt jobb, säger Ashraf. Utan ofta både krävande och avancerat.

Sina och Ashraf har alltid en plan för utbildningarna som anpassas efter hur livet ser ut just nu för Sina. Förutom kurserna på JAG Personlig assistans så har de ibland satt ihop en egen bokcirkel med assistenterna för att diskutera olika frågor och nu försöker de få till en workshop med en föreläsare från JAG Personlig assistans.

Nästan varje termin går Sinas assistenter på utbildning.

– En kurs håller inte hur länge som helst – man måste fylla på med mer utbildning med jämna mellanrum, säger Ashraf.

Utbildningar fungerar som en påfyllnad av både kunskap och energi. Med bra utbildningar lär sig en personlig assistent till exempel olika sätt att hantera och agera i situationer och blir säkrare i sitt jobb.

– Tryggheten som assistenten ska känna i sitt jobb är viktig för mig som personlig arbetsledare, för den går raka vägen tillbaka till Sina, säger Ashraf.

Sinas personliga assistenter behöver lära sig att tolka Sinas sätt att uttrycka sig. Här har utbildningar om kommunikation hjälpt assistenterna att bättre förstå Sina.

– Utbildning och respekt går hand i hand, säger Ashraf. Att visa respekt för Sina. Det är så viktigt att man förstår att hos Sina gäller hans regler och vanor. Att det ska vara på hans sätt, som han vill ha det och är van vid. Här tycker jag att utbildningarna hjälper till som en extra påminnelse för assistenterna, sedan repeterar jag som personlig arbetsledare med jämna mellanrum rutiner med Sinas assistenter.

Utan utbildning för assistenterna skulle inte Sina kunna leva det självvalda liv han gör. När assistenterna varit på sin Utbildning för nyanställda assistenter är det tydligt att de bemöter Sina på ett annat sätt än innan.

– Att ha en seriös assistansanordnare är viktigt, säger Ashraf. Det är viktigt att dels följa alla regler, som till exempel arbetslagstiftningen men också att kunna få juridisk hjälp. Ett varierat utbud av kurser både för personliga assistenter och för mig som arbetsledare är också viktigt. Det gör att Sinas assistans kan fortsätta hålla hög kvalitet.

X